Min pappa
Min pappa har alltid varit en hårt arbetande man. Ni vet den sär sorten som man knappt ser röken av förrän det är sen kväll, och då har man antagligen ändå redan gått och lagt sig för att sov. När det väl var helg och man hade längtat efter att få spendera lite tid med sin pappa, ja då ringde det alltid från kontoret och han var tvungen att ”ta tag i några viktiga saker”. Antingen så var han på affärsresa utomlands eller så skulle han på ytterliggare en konferens i Stockholm. Det var alltid hans kunder och affärspartners som gick i första hand, och jag gick alltid i tredje hand. Min mamma var givetvis också en av hans högsta prioriteringar, men han lyckades aldrig riktigt nå ut till sina barn ordentligt.
Alla dessa resor och konferenser har givetvis lett till att vår kontakt har blivit ganska stel och distanserad under hela mitt liv. Och eftersom jag aldrig riktigt har kunnat jämföra med något annat, så är jag inte heller särskilt besviken eller ledsen över det. Jag har liksom vant mig med tiden, och trots detta så vet jag att jag alltid kommer att ha en stor plats hos honom.
Hur som helst, nu har jag själv insett att jag själv börjar bli som honom. När jag nu själv har en egen familj och en egen karriär att bygga, så prioriterar jag ibland jobbet framför min familj. Detta är givetvis något jag innerst inne skäms över, eftersom att jag vet hur jag själv kände inför att min egen förälder aldrig var tillräckligt närvarande.
Så från och med nu så tänker jag prioritera min familj och mina barn så mycket det bara går. Jag skulle aldrig förlåt mig själv om vår relation blev likadan som den jag och min pappa har i dag. Det enda man kan konstatera är väl helt enkelt att äpplet inte faller särskilt långt ifrån trädet.
Alla dessa resor och konferenser har givetvis lett till att vår kontakt har blivit ganska stel och distanserad under hela mitt liv. Och eftersom jag aldrig riktigt har kunnat jämföra med något annat, så är jag inte heller särskilt besviken eller ledsen över det. Jag har liksom vant mig med tiden, och trots detta så vet jag att jag alltid kommer att ha en stor plats hos honom.
Hur som helst, nu har jag själv insett att jag själv börjar bli som honom. När jag nu själv har en egen familj och en egen karriär att bygga, så prioriterar jag ibland jobbet framför min familj. Detta är givetvis något jag innerst inne skäms över, eftersom att jag vet hur jag själv kände inför att min egen förälder aldrig var tillräckligt närvarande.
Så från och med nu så tänker jag prioritera min familj och mina barn så mycket det bara går. Jag skulle aldrig förlåt mig själv om vår relation blev likadan som den jag och min pappa har i dag. Det enda man kan konstatera är väl helt enkelt att äpplet inte faller särskilt långt ifrån trädet.
